Mariagårdens historia

Mariagården byggdes någon gång i slutet av 1700-talet och ligger i Stenunge by. På byns marker kom samhället Stenungsund att växa fram och kommunen fick på så vis sitt namn. Idag är huset är förklarat som byggnadsminne och har blivit stilfullt renoverat under senare år, efter originalfragment av färg och tapeter, av hantverkare som behärskar gamla beprövade tekniker.

Mariagårdens entré med grön gräsmatta framför

Mariagårdens historia

Mariagården uppfördes i slutet av 1700-talet och ligger i Stenunge by. Första gången Stenung nämns i skrift är 1388. Då var byn redan gammal, vilket vi anar när man betraktar fornlämningar i trakten. På 1500-talet bestod byn av fem gårdar: Uppegård, Nedergård, Västergård, Mellangård och Östergård. Uppegård var den största och mest välbärgade av dem.

Dagens Mariagården var ett av flera hus som hörde till Västergård och senare fick sitt namn efter den senaste ägarinnan Maria Johansson. Hon var född 1845 i Ödsmål och gifte sig vid 23 års ålder med Herman Johansson i Stenung Västergård. Makarna övertog gården 1899. Mellan 1907 och 1908 upplät Maria och Herman ett av husets rum för en småskola. Här fanns också ett stort jordbruk med 17 kor och två hästar. Herman dog redan 1909 och äktenskapet var barnlöst. Maria fortsatte att sköta gården med hjälp av pigor och drängar fram till sin död 1943. Det var alltså efter hennes död som huset fick namnet Mariagården och gården gick ur släkten som haft den i 300 år.

Mariagården och Västergård som finns kvar på platsen idag, köptes av Stenungsunds kommun 1984 från privata ägare. Båda byggnaderna är byggnadsminnen och tillsammans med de närmaste omgivningarna är de skyddade för evigt.

Kvarnen

Stenunge by ligger strategiskt placerad vid Stenunge å på en plats där åvattnet hade passande fallhöjd för kraftutvinning och därför en perfekt plats för en kvarn. Det finns goda grunder att tro att här funnits enklare vattendrivna kvarnar, så kallade skvaltkvarnar, ända sedan medeltiden. Här malde man gårdens säd till mjöl. I slutet av 1700-talet blev malandet mer professionaliserat och man byggde en hjulkvarn på platsen, som var igång en bit in på 1900-talet. Senare försvann den.

För att illustrera byns historia finns idag en återskapad skvaltkvarn på plats. Den är byggd helt för hand som då det begav sig och kvarnen är helt brukbar såtillvida att det går att mala mjöl när vattentillgången är tillräcklig.